Jag är en högpresterande person, uppfostrad och uppvuxen till och bland personer som är just det.
Ingenting kan vara enkelt, man måste alltid göra allt perfekt, annars är man inte duglig eller kanske råkar göra någon besviken
(Gud förbjude om man gör det!)
Människor jag mött säger att min familj är så perfekt, så duktiga. Vi är alltid på olika platser i antingen Sverige eller världen, har alltid tusen bollar i luften samtidigt som vi ger 110% på jobbet eller i skolan. Men vi ÄR inte perfekta. Vi gör bara alla dessa saker för att känna oss nöjda och för att duga i våra egna ögon.
Som exempel:
Syster och jag planerar en grillmiddag till helgen. I all sin enkelhet säger vi:
"Ta med dryck, kött och ett glatt humör och bara ge oss en bra enkel kväll tillsammans"
Det är så vi tänker, från början...
Sen sätter våra hjärnor igång och det leder till att vi gör skattjakter, goda drinkar, fin påskdukning, målade ägg, cupcakes i form av kycklingar osv osv.
Det hela slutar med att vi stressar järnet och får mycket riktigt en underbar kväll och många
"Gud vad ni är roliga
"Vad ni har fixat!"
Men ibland undrar jag om vi inte hade fått en lika underbar kväll ifall vi lagt ner vår egen ribba och kört på
"Kom som du är och glöm inte köttet".
Och varit lite lugnare i själen.
Kanske, men frågan är om vi inte hade känt att det bara blev ett G och om vi ansträngt oss lite mer så kunde allt blivit ett MVG?
Detta är en stor fråga bland både min familj och mina vänner.
Det är här kreativiteten krockar med prestationsångesten.
Ibland måste man kanske slappna av lite mer och låta andra få ta platsen som "fixare" för att inte dränka sig själv.
När jag möter människor som är helt tvärtemot mig själv i detta anseende så blir jag imponerad men också lite rädd. För mig är inte jobbet bara ett sätt att tjäna pengar, utan det är min skyldighet att alltid ställa upp och göra mitt bästa, för annars är jag en dålig människa.
Tänker inte alla så?!
Skulle vilja äga den delen, att bara göra mitt jobb och sen släppa det. Att bara prestera 80% och inte 110% och sen vara nöjd, bara jag klarat av jobbet. Detta är dock något som är svårt, men något jag övar på varje dag för att inte gå under.
Jag har kommit en bit på vägen till den där balansgången men än är det en lång väg att vandra.
Men vem kan ändra på sina gener?
Dessutom skulle jag aldrig vara nöjd över att bara göra något "halvdant", det skulle ge mig sån ångest och jag skulle tänka att jag alltid kunnat göra bättre.
Så än så länge står jag här och bakar cupcakes som ser ut som kycklingar, pluggar, smsar, bloggar och planerar skattjakt i samma andetag.
Jag kör tills jag en vacker dag har fyllt min ryggsäck och allt rinner över i ett anfall av tårar och frustration över att inte duga.
För att sedan börja om, på en ny, tom ryggsäck.
För att det är sådan jag är.
S.dynewall
1 kommentarer
Elin
04 May 2014 09:44
Sjukt sant och bra skrivet! Sammanfattar allt som ofta händer hos högpresterande! Är såklart precis likadan..
Kommentera