Älskar att känna asfalten under hjulen.
Att det enda man hör är sin egen andning, hjulen som rullar och stavarna när de sätts ner i marken.
Känslan av vinden när man puschar sig själv till max, känner blodsmaken i munnen och trycket i bröstet.
Kan inte tänka på annat än att sätta ner stavarna rätt, balansen och dom egna andetag.
Sätter alla tankar på paus.
En mil av lugn i det annars kaotiska virrvarret av tankar.
Det här gör mig lycklig!
